..
Just det.
Det luktar höst ute.
Har alltid älskat hösten men nu känns den extra tung.. Om ni förstår.
Det luktar höst ute.
Har alltid älskat hösten men nu känns den extra tung.. Om ni förstår.
fortfarande ingenting
Har alltid sett mig själv som en social person. Glad och sådär (tjotjimhockeylim-typ). Eller?
Det är första gången i hela mitt liv som jag måste gå ifrån, som man så fint kan säga. Jag måste gå ifrån sällskapet där jag sitter, för att andas. För att orka, för att inte bryta ihop. Få distans till allt, har inte orken till att hålla skenet uppe trots att allt är perfekt just för tillfället. Underbara människor, sommar (med åska och regn men kan inte direkt klaga efter 12 veckor med sol), bra musik och mysig stämning. Men ändå måste jag få luft, det kryper i kroppen.
Ja, min kära blogg. Idag var andra dagen i rad som jag var tvungen försöka hantera mina spöken i ett annat rum än det där jag kan gömma dem.
Det är första gången i hela mitt liv som jag måste gå ifrån, som man så fint kan säga. Jag måste gå ifrån sällskapet där jag sitter, för att andas. För att orka, för att inte bryta ihop. Få distans till allt, har inte orken till att hålla skenet uppe trots att allt är perfekt just för tillfället. Underbara människor, sommar (med åska och regn men kan inte direkt klaga efter 12 veckor med sol), bra musik och mysig stämning. Men ändå måste jag få luft, det kryper i kroppen.
Ja, min kära blogg. Idag var andra dagen i rad som jag var tvungen försöka hantera mina spöken i ett annat rum än det där jag kan gömma dem.
likgiltighet
Att man kan vara så jävla deprimerad av att vara hemma..
Förjävligt är bara förnamnet. Jag sitter bland folk jag älskar och orkar knappt le. Jag bara sitter och är likgiltig och det suger. Det SUGER. Jag ogillar Sverige. Jag gillar... vissa saker. När jag var ute så tyckte jag självklart att det var kul, typ.. Men nu har jag fått min dos av märsta eller snarare folket.. och omgivningen.
Jag är bara så trött på det här.
Behöver åka härifrån, igen. Har inte ens varit hemma en vecka, hur fel är det?
Folk typ "det hjälper inte att flyy" (sagt med gnällig-morsa-röst). Men om jag inte flyr då? Om det bara är så att jag inte vill bo här, göra som alla andra och bo i märsta (HEMSKA JÄVLA TANKE!) i resten av mitt liv, bli stammis på KC (been there done that), och typ.. ha hela sitt liv kretsandes runt en charterresa varje sommar- "det är ju så skönt att komma bort en stund". Vad gör man fram tills dess, jobbar liksom? Vem har bestämt att man ska jobba jobba jobba på ett jobb man (oftast) inte ens gillar? Vad är det för liv att jobba fram tills dess att man går i pension och kan börja leva.. Hallå... Jag vill inte leva då, jag vill leva nu. Livet i Märsta (sverige också till viss del) är inget liv. Det är en ständig väntan på att något ska hända. Typ ooh, ska någon komma på något nytt att göra på förfesten.. Att drömma sig bort genom andras liv är inte riktigt min grej. Jag vill liksom vara mitt i det liv som jag drömmer om.. och det går inte här. Folk har väl typ äntligen börjat förstå det eftersom dom frågar, jaha, hur länge blir du hemma nu då?
På något vis är det inte accepterat att inte ha ett mål. Alla säger, vad har du för plan nu då? Säga jag vet inte är inte ett giltigt svar på denna frågan - "men du måste ju veta vad du vill göra?!". Ja, nej, det måste jag inte.. Jag är tjugo år och har hela livet framför mig om jag så vill. Man behöver inte ha barn och radhus i en förort när man är 23. Absolut inget fel i det men det är inte vad jag vill.. Och det jag vill är ju vad som spelar roll. Jag kommer börja plugga, kanske. Om det är rätt så gör jag det. Just nu vet jag inte alls, men jag tycker att jag är värd en sån period också. Om alla bara skulle förstå hur mkt tid jag har lagt ner på att vara duktig i tre år så skulle ingen klaga, men tyvärr är det ingen som vet, för det är ju bara lilla jag.
Enda problemet är pengar. Imorgon ska jag nog köpa mig en trisslott för mina sista slantar. Man behöver inte nöja sig med vad man tror är rätt för en. Det som är rätt är det som verkligen känns rätt. I hjärtat. För hjärtat och hjärnan samspelar inte alltid.. Följ hjärtat, det kommer alltid bli bäst på det viset. Så får vi se vart jag hamnar nästa gång jag sätter mig på ett plan (alternativt en bil). Vill inte att det ska bli en repris av gymnasiet "put on a happyface" varenda jävla morgon. Det är åt helvete.. Bara så ni vet!
Förjävligt är bara förnamnet. Jag sitter bland folk jag älskar och orkar knappt le. Jag bara sitter och är likgiltig och det suger. Det SUGER. Jag ogillar Sverige. Jag gillar... vissa saker. När jag var ute så tyckte jag självklart att det var kul, typ.. Men nu har jag fått min dos av märsta eller snarare folket.. och omgivningen.
Jag är bara så trött på det här.
Behöver åka härifrån, igen. Har inte ens varit hemma en vecka, hur fel är det?
Folk typ "det hjälper inte att flyy" (sagt med gnällig-morsa-röst). Men om jag inte flyr då? Om det bara är så att jag inte vill bo här, göra som alla andra och bo i märsta (HEMSKA JÄVLA TANKE!) i resten av mitt liv, bli stammis på KC (been there done that), och typ.. ha hela sitt liv kretsandes runt en charterresa varje sommar- "det är ju så skönt att komma bort en stund". Vad gör man fram tills dess, jobbar liksom? Vem har bestämt att man ska jobba jobba jobba på ett jobb man (oftast) inte ens gillar? Vad är det för liv att jobba fram tills dess att man går i pension och kan börja leva.. Hallå... Jag vill inte leva då, jag vill leva nu. Livet i Märsta (sverige också till viss del) är inget liv. Det är en ständig väntan på att något ska hända. Typ ooh, ska någon komma på något nytt att göra på förfesten.. Att drömma sig bort genom andras liv är inte riktigt min grej. Jag vill liksom vara mitt i det liv som jag drömmer om.. och det går inte här. Folk har väl typ äntligen börjat förstå det eftersom dom frågar, jaha, hur länge blir du hemma nu då?
På något vis är det inte accepterat att inte ha ett mål. Alla säger, vad har du för plan nu då? Säga jag vet inte är inte ett giltigt svar på denna frågan - "men du måste ju veta vad du vill göra?!". Ja, nej, det måste jag inte.. Jag är tjugo år och har hela livet framför mig om jag så vill. Man behöver inte ha barn och radhus i en förort när man är 23. Absolut inget fel i det men det är inte vad jag vill.. Och det jag vill är ju vad som spelar roll. Jag kommer börja plugga, kanske. Om det är rätt så gör jag det. Just nu vet jag inte alls, men jag tycker att jag är värd en sån period också. Om alla bara skulle förstå hur mkt tid jag har lagt ner på att vara duktig i tre år så skulle ingen klaga, men tyvärr är det ingen som vet, för det är ju bara lilla jag.
Enda problemet är pengar. Imorgon ska jag nog köpa mig en trisslott för mina sista slantar. Man behöver inte nöja sig med vad man tror är rätt för en. Det som är rätt är det som verkligen känns rätt. I hjärtat. För hjärtat och hjärnan samspelar inte alltid.. Följ hjärtat, det kommer alltid bli bäst på det viset. Så får vi se vart jag hamnar nästa gång jag sätter mig på ett plan (alternativt en bil). Vill inte att det ska bli en repris av gymnasiet "put on a happyface" varenda jävla morgon. Det är åt helvete.. Bara så ni vet!
så var det tisdag!
Hej på er!
Resan hem var minst sagt intressant.
Det börjar med att det är dimma över hela Kos så inga plan går. Det är överfullt på flygplatsen och barskoleeleverna som skulle åka hem (de danska och norska) fick snopet sätta sig på en buss tillbaka in till kos town och vänta in morgondagen. Jag och Carro la oss på asfalten utanför flygplatsen och tänkte sova (kommer man från rosersberg är det okej att ligga på asfalten), eftersom klockan var fem så var vi måttligt trötta, inte jag iofs eftersom jag hade varit på date och druckit redbull innan vi åkte. Haha. Jag kände ingen stress alls utan hamnade istället i något DiLeva mode där jag bara såg det bästa hos människor. Såna här förseningar och annat kan man ändå inte påverka själv och alla har det jobbigt nog, så det var lika bra att vara glad. I mitt hypade humör när vi står i incheckningskön efter några timmar säger Carro "Sofia, om jag inte kände dig skulle jag tro att du är full eller något". Men alla reagerar olika när man blir trött, jag svamlar mest.
Flyget till Aten från Kos tar ca 45 min. Jag vaknade när vi var nere på landningsbanan. Ja just det, på Kos fick vi sällskap av Johannes, en av lärarna för programmet som spelades in där nere. Så vi alla tre lägger oss och sover framtills att vi får fixa våra boardingcards, och då får vi reda på att vi inte kommer hinna med planet från köpenhamn, så vi blir ombokade till en senare flight. Ingen fara där heller, vi kom ju iallafall hem på samma dag.
Sover lite mer, eller vi åt donken också, såklart..
Efter mååånga timmar på Atens flygplats (den är inte världens roligaste måste jag säga men ändå klart bättre än Antalya för er som varit på den), får vi äntligen stiga på och åka till Köpenhamn. På Köpenhamns flygplats får man inte röka fick vi irriterat erfara. Vad är det för dumt? T.om. på Arlanda har dom ju rökrutor. Så snopet får vi sätta oss och läsa i väntan på att planet skulle gå.. Det var väl en väntan på någon timme eller sådär. Efter en timme i luften landar vi på Arlanda och jag åker hem till Ahli.
Nu är jag i Jakan för tillfället, där jag ska bo i någon vecka (troligtvis typ två). Pengarna sinar och jag har inte råd med bensin, så frågan är hur mycket jag kommer kunna vara i Märsta, inte mig emot att slippa den lilla hålan.
I helgen får jag besök av mina älsklingar och fd. roomies från Kos! TJOHO! Är typ överlycklig för det. Vi alla ska bo här i Jakan, de som kommer är Tommy, Zigge, Rolle och deras tjejkompis Linda.
Aa annars då.. Längtar till November. Hehe. Då drar jag till Amsterdam!
Tjolahopp
