‪‪

Är det bara jag, eller är ni också sådana som vill hjälpa människor som mår dåligt? Jag är helt extrem i det, nästan så att jag söker mig till folk med problem, bara för att försöka hjälpa. Det som gör mig glad är sen när personen mår bättre, att man lyckats hjälpa till med något, visat att man bryr sig. En sak ska jag dock varna er för:

Försök  inte hjälpa eller involvera er inte i folk med tunga drogproblem, eller som är grovt kriminella. Dessa människor kommer inte ändra sig pga dig, vare sig du tjatar, hotar eller tar till andra åtgärder. De måste ALLTID bestämma sig för att lyckas själva, först. SEN kan du hjälpa till. Innan dess är det dock lönlöst, och det kan ni få mitt ord på.

Nåja, där fick jag det sagt. Jag har funderat på hur många vänner som skulle stanna kvar om något hände mig. Nu råkar jag vara omgiven av underbara brudar, men samtidigt har man alridg hamnat i en sån sits då man ser vilka som verkligen ställer upp. Vad skulle man göra om man helt plötsligt stod helt ensam? Rädslan av att vara ensam finns hos de flesta. Jag har dock lärt mig hantera den, men trots singelliv i över två år så sover jag fortfarande bara på en sida av sängen. Någon som känner igen sig? Jag har fortfarande inte förstått att jag kan sova över hela sängen, haha. Kan vakna mitt i natten och ligga långt ut, för att komma på mig själv med att fundera över om jag kan rulla över till andra sidan eller inte.. haha.

Jag blir ledsen när folk sviker, och därför försöker jag att aldrig göra det. Jag tycker att ett löfte är ett löfte, vare sig det handlar om något stort eller något litet. Jag lovar sällan saker då jag inte är säker på om jag verkligen kan.. Jag tycker det är viktigt att man inte har "hållhakar" på personer. T.ex. så kan man ha "lovat" någon att dyka upp för låt oss säga en fika. Denna person har då ställt in sig på det, och planerat sin dag efter det. Dyker man inte upp på fikan blir vännen sviken, ledsen och jag skulle iaf bli lite arg. men mest ledsen. Så det ni, löften är viktigt!

Och att vårda sina vänner ömt, för tyvärr vet man ofta inte vad man har förrän man har förlorat det...