Goddag!
Ny dag, nya möjligheter.
Mitt shoppingsug igår ledde till att jag åkte till Väsby C och införskaffade mig... En lykta. Enbart. Men den är fantastisk, min lykta! Den är utformat i gammalt format, typ, den ser nästan rostig ut och den är i perfekt storlek men självklart hade jag inga värmeljus hemma så fick fint nöja mig med att ställa den i fönstret, utan ljus.
Jag har inte ens gått utanför dörren idag - men när jag tittar ut genom fönstret ser det väääldigt frostigt ut, är vintern (äntligen) på väg nu? Gud, jag vet inte vad som har hänt med mig, jag som hatar snön och allt som handlar om julen har blivit en riktig sucker för ja, just julen. Kan knappt vänta på att få julpynta (måste självklart införskaffa mig nytt pynt, jag vet Anki att vi ska spara pengar men lite måste man unna sig) och har redan bakat en sats med lussebullar, som inte är perfekt, samt pepparkakor som jag tyckte smakade skit men som Mike glufsade i sig glatt.
Åh, måste göra såna apelsiner med nejlikor i! Älskar lukten! Man kanske kan dra ihop ett gäng på glöggkväll, så kan jag tvinga folk att pyssla med mig.. Baka pepparkakshus, lussebullar, kola, knäck, julpynt och dricka stark-glögg (kan tänka mig att julpyntet blir så mkt mer... fantasifullt, då).
Nej om man skulle ta tag i sig själv? Imorse tappade jag ett ägg på golvet, kanske borde städa upp det.. eeh.. Ja.
Känner förövrigt att min design inte riktigt passar in i mitt liv nu. men det blir ett senare problem. Nu till farmor på en kopp te och min veckovisa bullranson! Vilket betyder att farmor tinar ett gäng bullar, äter en halv och jag äter resten.
Later!
Mitt shoppingsug igår ledde till att jag åkte till Väsby C och införskaffade mig... En lykta. Enbart. Men den är fantastisk, min lykta! Den är utformat i gammalt format, typ, den ser nästan rostig ut och den är i perfekt storlek men självklart hade jag inga värmeljus hemma så fick fint nöja mig med att ställa den i fönstret, utan ljus.
Jag har inte ens gått utanför dörren idag - men när jag tittar ut genom fönstret ser det väääldigt frostigt ut, är vintern (äntligen) på väg nu? Gud, jag vet inte vad som har hänt med mig, jag som hatar snön och allt som handlar om julen har blivit en riktig sucker för ja, just julen. Kan knappt vänta på att få julpynta (måste självklart införskaffa mig nytt pynt, jag vet Anki att vi ska spara pengar men lite måste man unna sig) och har redan bakat en sats med lussebullar, som inte är perfekt, samt pepparkakor som jag tyckte smakade skit men som Mike glufsade i sig glatt.
Åh, måste göra såna apelsiner med nejlikor i! Älskar lukten! Man kanske kan dra ihop ett gäng på glöggkväll, så kan jag tvinga folk att pyssla med mig.. Baka pepparkakshus, lussebullar, kola, knäck, julpynt och dricka stark-glögg (kan tänka mig att julpyntet blir så mkt mer... fantasifullt, då).
Nej om man skulle ta tag i sig själv? Imorse tappade jag ett ägg på golvet, kanske borde städa upp det.. eeh.. Ja.
Känner förövrigt att min design inte riktigt passar in i mitt liv nu. men det blir ett senare problem. Nu till farmor på en kopp te och min veckovisa bullranson! Vilket betyder att farmor tinar ett gäng bullar, äter en halv och jag äter resten.
Later!
...
Hatar att inte ha ekonomin för att shoppa när man vill! Inte för att jag ska, eller behöver, shoppa.. Men är ju en skillnad på att vilja och att behöva.. Och nu vill jag! Hehe.
Kanske några smålampor till vardagsrummet, några mysiga kuddar till soffan, nya härliga bäddset.. sängstomme!!! (krävs nog lite sparande för det, hooho) ljusslinga inför julen, något fint pynt som kan pryda ytterdörren, nya fluffiga handdukar, fina glas, jag saknar en ordentlig salladsskål (hej i-lands problem) massa ljuuus och annat mys att ha över öppna spisen (vad hände där liksom?)...
Annat man kan drömma om är ju fina rustika möbler som säkerligen kostar mer än en månadslön och det får nog vänta lilte, får nöja mig med ikea, så länge.. Fatta om man någon dag har råd att inreda sitt drömhem. Förresten, hur fan har folk råd? Är dom belånade upp till öronen? Det måste ju vara tråkigt.
Nog om det. Ska städa lite, sen kanske, kanske.. att jag åker och handlar.
Kanske några smålampor till vardagsrummet, några mysiga kuddar till soffan, nya härliga bäddset.. sängstomme!!! (krävs nog lite sparande för det, hooho) ljusslinga inför julen, något fint pynt som kan pryda ytterdörren, nya fluffiga handdukar, fina glas, jag saknar en ordentlig salladsskål (hej i-lands problem) massa ljuuus och annat mys att ha över öppna spisen (vad hände där liksom?)...
Annat man kan drömma om är ju fina rustika möbler som säkerligen kostar mer än en månadslön och det får nog vänta lilte, får nöja mig med ikea, så länge.. Fatta om man någon dag har råd att inreda sitt drömhem. Förresten, hur fan har folk råd? Är dom belånade upp till öronen? Det måste ju vara tråkigt.
Nog om det. Ska städa lite, sen kanske, kanske.. att jag åker och handlar.
kan ju inte säga att jag är tillbaka..
men! Fick en plötslig skrivlust. Måste skriva av mig om något, någonting bara. Vet bara inte vad.
21 år är jag, och alla (well, de flesta) mina vänner. Flertalet av dem i min ålder har nu gravidmagar, barn, gifta (!!) och planerar att settle down, eller.. Har väl i princip redan gjort det. Och här har vi sen jag mitt i det här, som tycker att det är mycket underligt. Många pluggar, ska resa utomlands för en längre tid (all lycka till dig) och verkar ha en deal om vad dom vill, eller är menade för att göra i livet. 21 år... Nu låter jag skeptisk till allt, gör jag inte? Men min enda reaktion till det här är att jag blir avundsjuk. Svartsjuk. Vill OCKSÅ ha bebis. Sen tar de andra tankarna över. Vill jag sitta som en avdankad (gäller inte alla) småbarnsmorsa vid 23? Vill jag inte ha en ordentlig utbildning och en stadig ekonomi innan jag sätter en liten individ till världen, helt hjälplös? Vill jag inte vara GIFT först, innan jag skaffar barn? Göra det i rätt ordning, så att säga.. For once.
Det där med giftermål är en lustig sak. Jag vill verkligen gifta mig. Speciellt nu (inte nu alltså, haha) när jag har träffat en man som jag faktiskt ser en framtid med, som jag fortfarande skrattar varje dag med, eller åt, eller att han skrattar åt mig för att jag skrattar åt mig själv åt någon tanke, fastän det gått ett år. Ett år är inte lång tid, egentligen. Men det känns som att jag vill vara med honom i resten av mitt liv. Så har jag aldrig känt förut. Min tanke är således att skaffar man barn blir man inte gift.... Eftersom man redan då har ett band starkare än någonting annat emellan sig. Ja, jag är gammeldags men jag tycker nog att ett barn snarare ska "fullborda" (fullborda får det förövrigt att låta som att det skulle vara första gången man ligger på bröllopsnatten men det vet ju ni som känner mig att det knappast stämmer, okej, sidspår) äktenskapet än att ligga i grunden för ett. Går man in i ett äktenskap ska det vara med inställningen 'til death do us apart. Inte 'til I get tired of you and your smelly socks, typ.
Ööh har helt tappat tråden om varför jag ens började skriva.
Nä men det jag vill ha sagt är väl... att jag vill resa..utbilda mig.. gifta mig och skaffa barn. Så jag förstår att folk gör det, binder upp sig på saker och ting.. Men ett barn är inte som ett abonnemang som uppsägningstiden går ut på, det är ett livslångt avtal. Jag skriver nog mest det här för att själv intala mig att det ÄR bättre att vänta. Jag har så mycket att se innan. Så kan ungen få en cool, berest och (kanske) flerspråkig morsa. Och världens underbaraste pappa. Enough said för denna gång. Ursäkta mina engelska uttryck.. har nog blivit lite skadad men än pratar jag inte som Maria Montazami.
Sofia
21 år är jag, och alla (well, de flesta) mina vänner. Flertalet av dem i min ålder har nu gravidmagar, barn, gifta (!!) och planerar att settle down, eller.. Har väl i princip redan gjort det. Och här har vi sen jag mitt i det här, som tycker att det är mycket underligt. Många pluggar, ska resa utomlands för en längre tid (all lycka till dig) och verkar ha en deal om vad dom vill, eller är menade för att göra i livet. 21 år... Nu låter jag skeptisk till allt, gör jag inte? Men min enda reaktion till det här är att jag blir avundsjuk. Svartsjuk. Vill OCKSÅ ha bebis. Sen tar de andra tankarna över. Vill jag sitta som en avdankad (gäller inte alla) småbarnsmorsa vid 23? Vill jag inte ha en ordentlig utbildning och en stadig ekonomi innan jag sätter en liten individ till världen, helt hjälplös? Vill jag inte vara GIFT först, innan jag skaffar barn? Göra det i rätt ordning, så att säga.. For once.
Det där med giftermål är en lustig sak. Jag vill verkligen gifta mig. Speciellt nu (inte nu alltså, haha) när jag har träffat en man som jag faktiskt ser en framtid med, som jag fortfarande skrattar varje dag med, eller åt, eller att han skrattar åt mig för att jag skrattar åt mig själv åt någon tanke, fastän det gått ett år. Ett år är inte lång tid, egentligen. Men det känns som att jag vill vara med honom i resten av mitt liv. Så har jag aldrig känt förut. Min tanke är således att skaffar man barn blir man inte gift.... Eftersom man redan då har ett band starkare än någonting annat emellan sig. Ja, jag är gammeldags men jag tycker nog att ett barn snarare ska "fullborda" (fullborda får det förövrigt att låta som att det skulle vara första gången man ligger på bröllopsnatten men det vet ju ni som känner mig att det knappast stämmer, okej, sidspår) äktenskapet än att ligga i grunden för ett. Går man in i ett äktenskap ska det vara med inställningen 'til death do us apart. Inte 'til I get tired of you and your smelly socks, typ.
Ööh har helt tappat tråden om varför jag ens började skriva.
Nä men det jag vill ha sagt är väl... att jag vill resa..utbilda mig.. gifta mig och skaffa barn. Så jag förstår att folk gör det, binder upp sig på saker och ting.. Men ett barn är inte som ett abonnemang som uppsägningstiden går ut på, det är ett livslångt avtal. Jag skriver nog mest det här för att själv intala mig att det ÄR bättre att vänta. Jag har så mycket att se innan. Så kan ungen få en cool, berest och (kanske) flerspråkig morsa. Och världens underbaraste pappa. Enough said för denna gång. Ursäkta mina engelska uttryck.. har nog blivit lite skadad men än pratar jag inte som Maria Montazami.
Sofia
