‪‪

Det känns faktiskt som om att tiden springer ifrån mig. Sommaren känns som tusen år bort, och när den var, när jag var mitt i den, hann jag inte med alls. Jag bara stod utanför min kropp, medan den levde. Jag förstår inte.

Det känns som att jag inte räcker till. Tiden räcker inte till, pengarna räcker inte till, INGENTING räcker till.
Men tiden är ju ändå viktigast.. Skolan, som tar upp mer fritid än vad man egentligen vill erkänna ( och ta sig tid till) så istället skjuter jag på det, tills det blir jobbigt och jag får ångest. Jag vill alltid vara på topp men jag orkar liksom inte..

När jag inte går i skolan eller har kort dag så jobbar jag typ, JAG VET. Jag klagar inte, är skit tacksam för att jag ens har ett jobb. Men, det är jobbigt, det måste man väl få säga? Sen har jag två små änglar som växer upp också som jag skulle vilja träffa mycket oftare.. Det är en fråga om prioritering men som sagt, tiden räcker inte till. DÅ blir det att välja, komma efter i skolan, missa jobbet (=mindre pengar) eller missa världens underbaraste ungar när dom traskar omkring, visar sina leksaker eller bara är.. Det räcker, så fort jag får träffa dom så vet jag att det klart är värt det, allt jag gör, för någon dag så kommer jag ha nytta av det, och dom också. kan ju bli värsta supermostern som hjälper dem plugga! Haha, eller så kan jag skämma bort dem sen när jag är rik.. Fast det skulle inte Anna få veta såklart. hihi. Förresten så sa Engla "älskarej" till mig när jag hade sagt "hejdå Engla moster älskar dig" och shit, jag blev så rörd att jag fick tårar i ögonen. Om hon bara fattade hur mycket hon betyder! Saga också såklart men hon kan ju inte riktigt prata än.. Det räcker att hon kryper till mig när jag kommer. Ja, eller numera stapplar hon fram på fötterna, fyfan va tiden går fort.

Kan vi inte komma överens om att bara frysa tiden ibland och bara njuta? För jag har inte tid med det...

Puss.