‪‪

Det finns mycket som jag skulle kunna skriva. Mycket som jag vill skriva. Och mycket som jag inte kommer att skriva.

Jag skulle kunna spy galla, snacka massa skit, eller sanning i den meningen, berätta precis innerligt hur jag känner och vad som har hänt. Jag skulle kunna göra allt det här. Just nu finns det egentligen ingenting som hindrar mig, inte ens en moralisk tanke om hur man bör uppföra sig har dykit upp i mitt huvud, och det kommer den inte göra heller. Men, en sak ska ni veta, jag är inte sån. Det finns inte en tanke på att jag kommer att "ångra" mig, om jag skulle skriva det jag har i huvudet eller något, för i min värld finns det inte en chans att det kommer att bli bättre. Någonsin. Jag anser mig själv vara ganska storsint, jag kan bli arg, javisst, men jag kan också gå vidare. Som de flesta. Men svek tär mer på hjärtat än än vad ilska gör. Det finns en chans att jag i framtiden kommer att acceptera, självklart, men jag kommer aldrig förlåta.

Med tanke på allt som har hänt.. Jag finner knappt ord. Eller uppenbarligen så gör jag det. Önskar på något vis att jag aldrig hade fått veta, men slumpen ter sig rätt rolig ibland.. Jag är ärlig nu - egentligen blev jag inte förvånad. Har till och med haft misstankar om att det skulle hända. Har t.om. frågat personen i sig om det var "något". Nej nej, inte med tanke på det förflutna.. Nej. Nej? Det var det inte. Om vi nu är (var) så bra kompisar så undrar jag om man inte har någon slags spärr. Det här var att krossa alla gränser, min mest känslosamma gräns någonsin på denna jord, och ALLA som jag är nära med, vet vad det här betydde för mig.. Finns även inlägg i bloggen som handlar om.. Honom. Men skit i honom, honom bryr jag mig inte om. Men det är själva grejen. Det är en oskriven regel, och det värsta är att den inte bara är oskriven, i mitt fall var den även uttalad. Jag har sagt "snälla, aldrig med honom". Det vet alla.

TVÅ ÅR. Var jag så jävla kär i honom att jag hade ont i hjärtat varenda jävla dag.

Det som irriterar mig är att jag skyndade mig för att träffa dig den kvällen, eftersom du ringde mig i panik och sa att om bara jag kom dit så skulle allt bli mycket bättre, du var ledsen och mådde dåligt så självklart skyndade jag mig dit för din skull. Hur i hela helvetet kan du då göra såhär mot mig, samma kväll? Du säger att du hade tänkt berätta för mig öga mot öga, men det har jag svårt att tro på. Förmodligen var det nog bara bra att vi inte sågs när jag fick reda på det. Hade förmodligen slutat jävligt illa.

Jag är jävligt arg. Arg, ledsen och besviken. Men samtidigt glad för nu är det bevisat vad som egentligen fanns mellan oss. Uppenbarligen ingenting.

Och ja, det kanske är skitmuppigt av mig att skriva det här. Ja, ni får fråga men nej, jag kommer nog inte svara. För det är inte min stil att bli såhär för en sån sak, jag hatar tjejer som leker dramatiska och allt. Faktiskt det värsta jag vet! Men jag var tvungen att skriva av mig. Och sveket sitter i hjärtat, inte i hjärnan.. Så det är väl mitt hjärta som skriver och jag ber om ursäkt för det. Kan också passa på att säga att jag inte har gett någon respons sen efter jag fick reda på det.. Jag känner inte för det just nu. Känner inte att jag är skyldig någon det.