‪‪

Att man kan vara så jävla deprimerad av att vara hemma..

Förjävligt är bara förnamnet. Jag sitter bland folk jag älskar och orkar knappt le. Jag bara sitter och är likgiltig och det suger. Det SUGER. Jag ogillar Sverige. Jag gillar... vissa saker. När jag var ute så tyckte jag självklart att det var kul, typ.. Men nu har jag fått min dos av märsta eller snarare folket.. och omgivningen.

Jag är bara så trött på det här.

Behöver åka härifrån, igen. Har inte ens varit hemma en vecka, hur fel är det?
Folk typ "det hjälper inte att flyy" (sagt med gnällig-morsa-röst). Men om jag inte flyr då? Om det bara är så att jag inte vill bo här, göra som alla andra och bo i märsta (HEMSKA JÄVLA TANKE!) i resten av mitt liv, bli stammis på KC (been there done that), och typ.. ha hela sitt liv kretsandes runt en charterresa varje sommar- "det är ju så skönt att komma bort en stund". Vad gör man fram tills dess, jobbar liksom? Vem har bestämt att man ska jobba jobba jobba på ett jobb man (oftast) inte ens gillar? Vad är det för liv att jobba fram tills dess att man går i pension och kan börja leva.. Hallå... Jag vill inte leva då, jag vill leva nu. Livet i Märsta (sverige också till viss del) är inget liv. Det är en ständig väntan på att något ska hända. Typ ooh, ska någon komma på något nytt att göra på förfesten.. Att drömma sig bort genom andras liv är inte riktigt min grej. Jag vill liksom vara mitt i det liv som jag drömmer om.. och det går inte här. Folk har väl typ äntligen börjat förstå det eftersom dom frågar, jaha, hur länge blir du hemma nu då?

På något vis är det inte accepterat att inte ha ett mål. Alla säger, vad har du för plan nu då? Säga jag vet inte är inte ett giltigt svar på denna frågan - "men du måste ju veta vad du vill göra?!". Ja, nej, det måste jag inte.. Jag är tjugo år och har hela livet framför mig om jag så vill. Man behöver inte ha barn och radhus i en förort när man är 23. Absolut inget fel i det men det är inte vad jag vill.. Och det jag vill är ju vad som spelar roll. Jag kommer börja plugga, kanske. Om det är rätt så gör jag det. Just nu vet jag inte alls, men jag tycker att jag är värd en sån period också. Om alla bara skulle förstå hur mkt tid jag har lagt ner på att vara duktig i tre år så skulle ingen klaga, men tyvärr är det ingen som vet, för det är ju bara lilla jag.

Enda problemet är pengar. Imorgon ska jag nog köpa mig en trisslott för mina sista slantar. Man behöver inte nöja sig med vad man tror är rätt för en. Det som är rätt är det som verkligen känns rätt. I hjärtat. För hjärtat och hjärnan samspelar inte alltid.. Följ hjärtat, det kommer alltid bli bäst på det viset. Så får vi se vart jag hamnar nästa gång jag sätter mig på ett plan (alternativt en bil). Vill inte att det ska bli en repris av gymnasiet "put on a happyface" varenda jävla morgon. Det är åt helvete.. Bara så ni vet!