kan ju inte säga att jag är tillbaka..
men! Fick en plötslig skrivlust. Måste skriva av mig om något, någonting bara. Vet bara inte vad.
21 år är jag, och alla (well, de flesta) mina vänner. Flertalet av dem i min ålder har nu gravidmagar, barn, gifta (!!) och planerar att settle down, eller.. Har väl i princip redan gjort det. Och här har vi sen jag mitt i det här, som tycker att det är mycket underligt. Många pluggar, ska resa utomlands för en längre tid (all lycka till dig) och verkar ha en deal om vad dom vill, eller är menade för att göra i livet. 21 år... Nu låter jag skeptisk till allt, gör jag inte? Men min enda reaktion till det här är att jag blir avundsjuk. Svartsjuk. Vill OCKSÅ ha bebis. Sen tar de andra tankarna över. Vill jag sitta som en avdankad (gäller inte alla) småbarnsmorsa vid 23? Vill jag inte ha en ordentlig utbildning och en stadig ekonomi innan jag sätter en liten individ till världen, helt hjälplös? Vill jag inte vara GIFT först, innan jag skaffar barn? Göra det i rätt ordning, så att säga.. For once.
Det där med giftermål är en lustig sak. Jag vill verkligen gifta mig. Speciellt nu (inte nu alltså, haha) när jag har träffat en man som jag faktiskt ser en framtid med, som jag fortfarande skrattar varje dag med, eller åt, eller att han skrattar åt mig för att jag skrattar åt mig själv åt någon tanke, fastän det gått ett år. Ett år är inte lång tid, egentligen. Men det känns som att jag vill vara med honom i resten av mitt liv. Så har jag aldrig känt förut. Min tanke är således att skaffar man barn blir man inte gift.... Eftersom man redan då har ett band starkare än någonting annat emellan sig. Ja, jag är gammeldags men jag tycker nog att ett barn snarare ska "fullborda" (fullborda får det förövrigt att låta som att det skulle vara första gången man ligger på bröllopsnatten men det vet ju ni som känner mig att det knappast stämmer, okej, sidspår) äktenskapet än att ligga i grunden för ett. Går man in i ett äktenskap ska det vara med inställningen 'til death do us apart. Inte 'til I get tired of you and your smelly socks, typ.
Ööh har helt tappat tråden om varför jag ens började skriva.
Nä men det jag vill ha sagt är väl... att jag vill resa..utbilda mig.. gifta mig och skaffa barn. Så jag förstår att folk gör det, binder upp sig på saker och ting.. Men ett barn är inte som ett abonnemang som uppsägningstiden går ut på, det är ett livslångt avtal. Jag skriver nog mest det här för att själv intala mig att det ÄR bättre att vänta. Jag har så mycket att se innan. Så kan ungen få en cool, berest och (kanske) flerspråkig morsa. Och världens underbaraste pappa. Enough said för denna gång. Ursäkta mina engelska uttryck.. har nog blivit lite skadad men än pratar jag inte som Maria Montazami.
Sofia
21 år är jag, och alla (well, de flesta) mina vänner. Flertalet av dem i min ålder har nu gravidmagar, barn, gifta (!!) och planerar att settle down, eller.. Har väl i princip redan gjort det. Och här har vi sen jag mitt i det här, som tycker att det är mycket underligt. Många pluggar, ska resa utomlands för en längre tid (all lycka till dig) och verkar ha en deal om vad dom vill, eller är menade för att göra i livet. 21 år... Nu låter jag skeptisk till allt, gör jag inte? Men min enda reaktion till det här är att jag blir avundsjuk. Svartsjuk. Vill OCKSÅ ha bebis. Sen tar de andra tankarna över. Vill jag sitta som en avdankad (gäller inte alla) småbarnsmorsa vid 23? Vill jag inte ha en ordentlig utbildning och en stadig ekonomi innan jag sätter en liten individ till världen, helt hjälplös? Vill jag inte vara GIFT först, innan jag skaffar barn? Göra det i rätt ordning, så att säga.. For once.
Det där med giftermål är en lustig sak. Jag vill verkligen gifta mig. Speciellt nu (inte nu alltså, haha) när jag har träffat en man som jag faktiskt ser en framtid med, som jag fortfarande skrattar varje dag med, eller åt, eller att han skrattar åt mig för att jag skrattar åt mig själv åt någon tanke, fastän det gått ett år. Ett år är inte lång tid, egentligen. Men det känns som att jag vill vara med honom i resten av mitt liv. Så har jag aldrig känt förut. Min tanke är således att skaffar man barn blir man inte gift.... Eftersom man redan då har ett band starkare än någonting annat emellan sig. Ja, jag är gammeldags men jag tycker nog att ett barn snarare ska "fullborda" (fullborda får det förövrigt att låta som att det skulle vara första gången man ligger på bröllopsnatten men det vet ju ni som känner mig att det knappast stämmer, okej, sidspår) äktenskapet än att ligga i grunden för ett. Går man in i ett äktenskap ska det vara med inställningen 'til death do us apart. Inte 'til I get tired of you and your smelly socks, typ.
Ööh har helt tappat tråden om varför jag ens började skriva.
Nä men det jag vill ha sagt är väl... att jag vill resa..utbilda mig.. gifta mig och skaffa barn. Så jag förstår att folk gör det, binder upp sig på saker och ting.. Men ett barn är inte som ett abonnemang som uppsägningstiden går ut på, det är ett livslångt avtal. Jag skriver nog mest det här för att själv intala mig att det ÄR bättre att vänta. Jag har så mycket att se innan. Så kan ungen få en cool, berest och (kanske) flerspråkig morsa. Och världens underbaraste pappa. Enough said för denna gång. Ursäkta mina engelska uttryck.. har nog blivit lite skadad men än pratar jag inte som Maria Montazami.
Sofia
Kommentarer
Trackback
